Hur vi fick beskedet om att han bara kan överleva med ett nytt hjärta….
En av läkarna i Göteborg (hon har inte varit min favorit, men efter transplantationen så har hon varit hur snäll som helst…jag sade nämligen till en av sköterskorna att hon gör mig orolig då hon är så otroligt hård och bara informerar om det negativa, någon måste ha sagt till, bra!) ringde helt frankt och sa att kirurgerna inte vågar göra den tredje operationen som skulle göra så att han skulle få ett fullständigt enkammarhjärta.
Enkelt förklarat så gör man så att allt blod som inte är syresatt går direkt från kroppen in i lungorna utan att passera hjärtat. Den delen av hjärtat fanns ju inte på Gustav och således så skulle operationen gjort att den inte heller skulle behövts.
-Ja ha, sa jag lite smått chockad…vad gör vi då? Hon sade: -Vi kan bara vänta och se vart det tar vägen. När han börjar bli sämre så kommer han att utredas för en hjärttransplantation…Min haka var nu nere i golvet. Vi hade i och för sig förstått att sista operationen (TCPC= Total Cavo Pulmonary Connection) i den operationsserie på tre för att få ett enkammarhjärta kanske inte skulle bli av då han också hade en mekanisk klaff, men det sista beskedet vi fått, efter senaste kontrollen i Göteborg, var att den skulle bli av. Hon ringde alltså …utan någon som helst förvarning..mitt på blanka eftermiddagen liksom. Här behöver sjukvården samordna sig lite med kurator etc. Tur att man själv inte har svagt hjärta….
Nu började alltså resan som skulle bli ett nytt liv för Gustav..men det visste vi inte då. Han var nu ca. 5 år om jag minns rätt. Sommaren när han var sex gjordes utredningen som eventuellt skulle göra att han skulle platsa på listan för att få ett nytt hjärta (alla gör ju tyvärr inte det). Den 3 oktober 2007 sattes han upp på listan.
Midsommar i Möklinta 2008. På den här bilden har Gustavs pacemaker slutat
fungera och hans puls är 50. Han kunde inte sova, det kliade i hela
kroppen. Han och jag fick ta bilen och åka hem mitt i natten...
