Nu vill jag känna mig glad....jag borde ju alltid göra det.
Eller hur! Alla mina barn lever och är någorlunda friska, ja förkylningen verkar ge sig även för Gustav. Ropar inte hej ännu bara. Det som jag tror har börjat hända är att nu när den värsta oron lagt sig så blir problem som kanske alltid funnits tydligare....jag blir mer och mer nedstämd ...det borde ju vara tvärtom. Säkerligen så blir jag då ännu argare på mig själv att jag inte bara njuter...den lilla onda cirkeln visar sitt fula tryne. Min livsuppgift som jag haft under 10 år - att få Gustav att överleva har ändrats till att få honom att leva sitt liv. Dags för mig att kanske börja leva lite själv.....
Lite familjerådgivning kan nog även vara på sin plats...vi får se vart det slutar allt detta men bra ska det gå i alla fall. Tror faktiskt att jag skulle behöva en semester utan barn, trots att det tar emot, jag vill att de ska vara med, men nu måste nog mamma må bra för att ro detta i land.
Peace and out
De bråkar inte alltid...men nästan!
Kram till dig!
Jag förstår lite hur du tänker! Även fast jag inte varit i exakt din sits.
Och jag tycker absolut att du ska hitta på ngt. Kanske ska ni iväg på tumanhand utan barn! Det är jätteviktigt att vårda sitt förhållande,Och det är jätteviktigt att vårda sin egen själ! Du/Ni måste ju inte långt om du känner att du har svårt att släppa taget. Ta bara in på ett hotell i stan till att börja med...Och när du känner att det går bättre och bättre så börjar du vidga dina vyer :-)
Tack Beatrice! Vi har lite svårt med barnvakt bara men det ska nog lösa sig vad det lider.
Det står ett gästrum och väntar på dig i Söderhavet. Kom till Cook öarna på rekreation, du är så välkommen, så kan vi prata gamla skolminnen, haha
Underbart Annika!!! Att veta en sådan sak gör det lättare jag lovar.Hoppas allt är väl med dig och det vore ju sååå kul att komma och träffa dig på "Kurriduttön". Sköt om dig!
