Forts..den första dagen i Gustavs nya liv
Förra inlägget om denna dag slutade med att vi pussade hej då till Nils som skulle vara hos moster Kika...det var inte så kul kan jag lova..man vill liksom att alla ska vara tillsammans i ett sådant här läge. Han var dock hur glad som helst att få sova hos Kika så för honom var det bara kul..tur det. Tänk vad skönt små barn har det, aldrig några jobbiga tankar direkt. Han tyckte kort och gott att det var roligt för Gustav! Han kom ner nästa dag med Kika, Gabriel och Alexander.
En timme efter samtalet från koordinatorn på Sahlgrenska kom en taxi glidande (Gustav vaknade och mådde bra efter en alvedon), taximannen helt cool började lassa in bagaget, han hade ingen susning om vad för körning han skulle göra, bara att han skulle till Arlanda snabbt. Som tur var så visste han också vilken terminal han skulle till..tror ni han hittade den då, nehe. Fick köra ett extra varv för att komma rätt. Språkförbistringen gjorde sig påmind här.
När vi väl kom rätt så kom en securitasbrutta (känd från TV) körande och meddelade att planet var en halvtimme försenat..nu ökade pulsen lite kan jag säga. Under taxifärden och hela vägen till sjukhuset var mitt mantra.."kom ihåg, det kan bli så att det inte blir någon operation, vi måste vara inställda på det" säkerligen mest för att förbereda mig själv för det.
Tillslut kördes vi in på plattan som värsta Beckhams och så kom ett litet jetplan singlande ner för himlen och taxade in till taxin..rätt coolt faktist..vilken känsla, att så många människor vill hjälpa oss. Tack Sveriges befolkning för att ni betalar skatt! Nu har den blivit använd till rätt saker!! Carl och Gustav hade aldrig flugit förut så det var ett annorlunda sätt att gör det för första gången. De hivade in oss och bagaget snabbt, vi hade ju förlorat tid, och rullade iväg direkt och drog på innan jag hann reagera. Tur var väl det. Jag och Gustav satt bak och fram så vi hade en rolig syn framför oss..Carl som pressade sig in i stolen och sa..-"Mamma, jag vill inte"! Too late, för då var vi redan uppe i luften. Jäklar vad snabbt det gick att komma upp i ett litet jetplan. Det lät och kändes ungefär som om man satt i en torktumlare, öronbedövande! När vi kommit upp en bit så sa Gustav plötsligt - "Titta en sjö som ser ut som ett hjärta", helt otroligt. Måste varit ett tecken. Jag såg den inte för jag vågade inte röra mig, trodde planet skulle välta..ha ha! Lite flygrädd kan man säga.
Efter ett tag så lugnade jag ner mig och kunde njuta av den fantastiska utsikten, man flyger lägre än vanligt för att trycket i kabinen inte ska bli för högt..eller lågt?! Vet inte vilket. Det var soldis och mycket vackert!
Framme på Säve så väntade en taxi som skulle ta oss till Drottning Silvias barn- och undgomssjukhus..och den taxichauffören ville ha betalt, ännu en lite felande länk i denna fantastiska kedja som räddade Gustavs liv. Han skulle fått betala oss tycker jag så mycket herrparfym han sprutat på sig. Ambulans är nog att föredra i detta läge.
Nåväl, vi kom fram till avd 323 vid kl. 21.00 och stack direkt på röntgen. Personalen var mycket noga med hur Gustav stod och flyttade honom en cm hit och dit, så att Gustav till slut sa lite tyst - "sluta petnoga tant", ha ha då släppte lite av anspännningen, lilla tappra Gustav. Något senare efter duschning och premedicinering så sa han bara helt stilla - "mamma, detta är min chans". Under hela färden till Göteborg så var Gustav helt lugn och väldigt positiv. När jag frågar honom nu så säger han - "Lite orolig var jag, men jag hade så kul med Carl". Carl hade fått bestämma själv om han ville hänga med och han tvekade inte. Min älskade Carl som varit med från början ville följa med och var delaktig..han var nog ganska orolig att det skulle gå tokigt!
Kl. 21.50 rullade de upp oss till operation, kl. 22.00 var han sövd..(fem timmar efter samtalet). Gustav sövdes med mask för han hatar att sätta nål. Detta hade han aldrig gjort förut så han började skrika och bad dem ta bort masken, tyvärr så kan man inte det när den väl sitter där, för då måste man börja om efter ett tag. Den tiden hade vi inte. Jag såg paniken i hans ögon och han skrek till slut -MAMMAAAA. Jag höll mig från att börja gråta då, men så fort vi kom ut från rummet så var jag avdomnad och bara grät, grät, grät. Vi fick prata med kirurgen (en cool man som vi träffat tidigare) och han berättade vilka risker som fanns och lite hur det skulle gå till. Han berättade också att det inte är som på Grey´s Anatomy, att hjärtat måste sparkas i gång, i de flesta fallen så börjar det nya hjärtat spontanslå så fort det kommer vätska i det. Det var ju så klart jag som frågade om det brukar gå till som i serien...nästan aldrig fick jag till svar.
Gustav har berättat efteråt att det kändes som om han kvävdes, kul att utsätta sitt barn för det!? När han nu sövs vid biopsierna som görs för att kolla att hjärtat mår bra så vill han sövas på mask, så ibland kan lite hårda tag också få barnet att förstå att det inte är farligt! En sak är säker i alla fall..Anestesi- och intensivvårdspersonal är proffs!
Efter 11 timmar ringde de oss...allt hade gått bra! Han hade fått ett "kanonhjärta"! Tacksamheten man känner är gränslös, stor sorg för en familj är glädje för en annan..obegriplligt, men fint!
Nu väntade en tid med ganska mycket oro och en känlsa av overklighet!
www.livsviktigt.se
kram
En vecka efter hemkomst...6-7 veckor efter operationen. Nu jäklar
skulle Gustav göra allt som han inte kunnat förut. Med på bilden är
också fr. v kusin Gabriel, Carl, Nils och Gustav. Han lärde sig fort kan
jag lova!
En timme efter samtalet från koordinatorn på Sahlgrenska kom en taxi glidande (Gustav vaknade och mådde bra efter en alvedon), taximannen helt cool började lassa in bagaget, han hade ingen susning om vad för körning han skulle göra, bara att han skulle till Arlanda snabbt. Som tur var så visste han också vilken terminal han skulle till..tror ni han hittade den då, nehe. Fick köra ett extra varv för att komma rätt. Språkförbistringen gjorde sig påmind här.
När vi väl kom rätt så kom en securitasbrutta (känd från TV) körande och meddelade att planet var en halvtimme försenat..nu ökade pulsen lite kan jag säga. Under taxifärden och hela vägen till sjukhuset var mitt mantra.."kom ihåg, det kan bli så att det inte blir någon operation, vi måste vara inställda på det" säkerligen mest för att förbereda mig själv för det.
Tillslut kördes vi in på plattan som värsta Beckhams och så kom ett litet jetplan singlande ner för himlen och taxade in till taxin..rätt coolt faktist..vilken känsla, att så många människor vill hjälpa oss. Tack Sveriges befolkning för att ni betalar skatt! Nu har den blivit använd till rätt saker!! Carl och Gustav hade aldrig flugit förut så det var ett annorlunda sätt att gör det för första gången. De hivade in oss och bagaget snabbt, vi hade ju förlorat tid, och rullade iväg direkt och drog på innan jag hann reagera. Tur var väl det. Jag och Gustav satt bak och fram så vi hade en rolig syn framför oss..Carl som pressade sig in i stolen och sa..-"Mamma, jag vill inte"! Too late, för då var vi redan uppe i luften. Jäklar vad snabbt det gick att komma upp i ett litet jetplan. Det lät och kändes ungefär som om man satt i en torktumlare, öronbedövande! När vi kommit upp en bit så sa Gustav plötsligt - "Titta en sjö som ser ut som ett hjärta", helt otroligt. Måste varit ett tecken. Jag såg den inte för jag vågade inte röra mig, trodde planet skulle välta..ha ha! Lite flygrädd kan man säga.
Efter ett tag så lugnade jag ner mig och kunde njuta av den fantastiska utsikten, man flyger lägre än vanligt för att trycket i kabinen inte ska bli för högt..eller lågt?! Vet inte vilket. Det var soldis och mycket vackert!
Framme på Säve så väntade en taxi som skulle ta oss till Drottning Silvias barn- och undgomssjukhus..och den taxichauffören ville ha betalt, ännu en lite felande länk i denna fantastiska kedja som räddade Gustavs liv. Han skulle fått betala oss tycker jag så mycket herrparfym han sprutat på sig. Ambulans är nog att föredra i detta läge.
Nåväl, vi kom fram till avd 323 vid kl. 21.00 och stack direkt på röntgen. Personalen var mycket noga med hur Gustav stod och flyttade honom en cm hit och dit, så att Gustav till slut sa lite tyst - "sluta petnoga tant", ha ha då släppte lite av anspännningen, lilla tappra Gustav. Något senare efter duschning och premedicinering så sa han bara helt stilla - "mamma, detta är min chans". Under hela färden till Göteborg så var Gustav helt lugn och väldigt positiv. När jag frågar honom nu så säger han - "Lite orolig var jag, men jag hade så kul med Carl". Carl hade fått bestämma själv om han ville hänga med och han tvekade inte. Min älskade Carl som varit med från början ville följa med och var delaktig..han var nog ganska orolig att det skulle gå tokigt!
Kl. 21.50 rullade de upp oss till operation, kl. 22.00 var han sövd..(fem timmar efter samtalet). Gustav sövdes med mask för han hatar att sätta nål. Detta hade han aldrig gjort förut så han började skrika och bad dem ta bort masken, tyvärr så kan man inte det när den väl sitter där, för då måste man börja om efter ett tag. Den tiden hade vi inte. Jag såg paniken i hans ögon och han skrek till slut -MAMMAAAA. Jag höll mig från att börja gråta då, men så fort vi kom ut från rummet så var jag avdomnad och bara grät, grät, grät. Vi fick prata med kirurgen (en cool man som vi träffat tidigare) och han berättade vilka risker som fanns och lite hur det skulle gå till. Han berättade också att det inte är som på Grey´s Anatomy, att hjärtat måste sparkas i gång, i de flesta fallen så börjar det nya hjärtat spontanslå så fort det kommer vätska i det. Det var ju så klart jag som frågade om det brukar gå till som i serien...nästan aldrig fick jag till svar.
Gustav har berättat efteråt att det kändes som om han kvävdes, kul att utsätta sitt barn för det!? När han nu sövs vid biopsierna som görs för att kolla att hjärtat mår bra så vill han sövas på mask, så ibland kan lite hårda tag också få barnet att förstå att det inte är farligt! En sak är säker i alla fall..Anestesi- och intensivvårdspersonal är proffs!
Efter 11 timmar ringde de oss...allt hade gått bra! Han hade fått ett "kanonhjärta"! Tacksamheten man känner är gränslös, stor sorg för en familj är glädje för en annan..obegriplligt, men fint!
Nu väntade en tid med ganska mycket oro och en känlsa av overklighet!
www.livsviktigt.se
kram
En vecka efter hemkomst...6-7 veckor efter operationen. Nu jäklar
skulle Gustav göra allt som han inte kunnat förut. Med på bilden är
också fr. v kusin Gabriel, Carl, Nils och Gustav. Han lärde sig fort kan
jag lova!
Kommentarer
Trackback
