Puben....
Gustavs värden har gått ner avsevärt och låg i går på 5,7 (ska vara 8) vilket inte är så bra, men samtidigt så är det bra för det visar att tarmarna nu återställt sig. Blir lite många provtagningar nu, men det gör inget, ett kärt problem då Gustav mår super!
Det är så roligt när Gustav nu tycker det är helt ok att vara hemma själv ett litet tag...vägrade det förut och vi vågade det inte heller...Egentligen borde allt vara mycket bra, och vi skulle bara gå runt och vara lyckliga. Nu är det ju så att vardagliga problem drabbar oss också (ni vet, morgonstress, slöa prepubertala barn, trotsiga 4-åringar). Förut fanns de också så klart, men vi var så utmattade av väntandet och oron, att det blev de problemen som fick oss att känna oss normala...nu när man får de vanliga vardagliga problemen så finns det ett inre lugn som förut inte fanns där och trots att man ändå ibland flippar ur, så återfår man medvetande lite fortare (man pallar mer helt enkelt) =) Det konstiga är att man nu känner denna vardagliga stress mer än innan, troligtvis så var man lite avtrubbad tidigare...
Ja, vi börjar landa nu, jag känner det, men vi har lyft ett par gånger och försökt att landa. Nu hoppas jag att vi kan få ordning på det mesta...relationer, kommunikationer, situationer...ja ni fattar! Vi har alla fått lära oss nya roller i familjen och det har fasiken inte varit lätt...men det har varit värt varenda sekund!
Jag känner nu att jag orkar att känna mer för vad andra går igenom, orkar lyssna utan att bara stänga av för att jag orkar inte höra mer jobbigt, eller helt enkelt för att jag har tyckt att problemen inte har varit problem........hoppas ingen blivit sårad!
Här kommer ett råd från lilla mig som ibland fått stänga av sina egna känslor för att inte krascha: Ta inte er själva på så stort allvar, livet är för kort. Humor och lite lättsamhet kan ibland värma upp den kallaste själ. Titta er omkring, mår människorna omking dig bra? Ett snällt ord kan faktiskt ändra en medmänniskas skitdag!!
Puss på er mitt i "fredagsmyset"!
Gustav, Carl och Nils på Östra Sjukhuset sommaren 2008 när den förbenade
pacemakerkabeln gick av och hela bröstkorgen behövdes öppnas.....ett
bakslag för älskade pojken...man ser nästan det i hans blick!
Kikade in på din blogg efter att jag såg att du skrivit på namnlistan jag har startat! Jag vill att en lagförändring ska bli pga att människor som behöver ett organ inte ska ha tur utan de ska ha en rättighet att leva! Det kan vi bara åstadkomma med en lagändring, det räcker inte med att människor anmäler sej till donationsregistret, de är alldeles för få!! Alla som väntar på ett organ, är inte förunnade att bli transplanterade, ja det är så många tankar som drar runt i mitt huvud och ännu värre har det blivit för att de människor som är mej mest kära, inte kan ta till sej vikten av det här!
Kram ja det är nog bara ni som själva har varit med om detta som egentligen kan förstå
Visst är det så att en lagändring är en av nycklarna, det tror jag stenhårt på! I övriga Europa är det väl så att om man inte uttryckligen sagt nej är man positiv till att donera....jag kan inte detta helt, men det jag vet är att många länder har tvärtom än Sverige beträffande detta vilket medför att fler transplanteras. Många av dina nära och kära tycker detta är jätte svårt att greppa tror jag och då håller man tyst..jag har skrivit lite om detta i bloggen.
Många (kanske inte dina vänner) tänker detta händer inte mig så jag behöver inte bry mig..vilket är lite dumt..för tänk om de själva eller någon närstående en vacker dag aktut behöver ett organ..då vill de säkert att någon någonstans tar rätt beslut..eller hur!? Då blir de nog lite ledsna att de inte visade mer intresse när någon tog upp frågan....ja vi får kämpa på, på varsit håll. Jag förstår verkligen din frustration...kram.
