Gustav fick ett nytt hjärta

Jag har tänkt mycket på det, att bara en mening förändrade mitt liv fullständigt från att ha varit näst intill bekymmersfritt till att bli fullständigt kaotiskt under några år. Vi gick först igenom alla de chockfaser som man ska, tror jag, total kaos, ilska, förnekelse etc etc och det var säkerligen bra. Det man saknade dock var någon som professionellt tog tag i mig och Perra och tvingade oss att prata med varandra om det som hände….hade underlättat hela vår situation ändå fram till idag. Vi hade aldrig varit med om några direkta kriser när meningen som ändrade våra liv sades.

-          Han har ett mycket komplicerat hjärtfel och kommer troligtvis att dö.

Nu gjorde han inte det och det är vi så tacksamma för, det finns ju inga ord. Tänk om han inte överlevt när han gjorde några av de otaliga operationer han genomgick, då hade han aldrig fått denna chans. Transplantation är så häftigt! Inte tala om donation, Gustav har en ängel någonstans!!

Hur lär man sig nu att leva med ett så sjukt barn…det gör man inte, man är bara så illa tvungen för ingen vill ju egentligen göra det. Man vill helst plinga och gå av, först, sedan så vill man göra allt för den älskade lilla parveln som ligger och kämpar för sitt liv. Jag kan skämmas idag för de tankar jag hade alldeles i början, jag tror dock att det är helt normalt att man bara vill fly från det hela. Man är så arg på allt. Varför just mitt älskade barn? Nu är jag och Perra realister och det är nog tur, vi gillade läget och gick vidare.

Visst har det varit jobbigt och eländigt när G mått dåligt och varit nära att stryka med, men jag kan säga att vi inte har haft det värst och det är ibland en tröst det med, hur konstigt det än låter. Att se sitt äldre barn (Carl) ledsen för att man måste vara med lillebror är nästan det allra värsta, hjärtat går nästan sönder. Carl var ju så van att ha mamma för sig själv och så kommer en lillebror som till på köpet är dödssjuk. Man var maktlös, ville bara skrika och ta Carl och springa! Carl har så klart präglats av detta, är mycket omtänksam, mammas lilla pojke på 1,61 m....=) han är så fin!!

Det är ju trots allt inte alla hjärtfel som går att korrigera och det finns de som inte hinner få organ i tid. Var inte rädda att sätta upp er för donation, det är inget voodoo inblandat.  Det händer inget bara för att man visar sin vilja….den vill man ju visa när det gäller allt annat, eller hur? Det är ju bra att låta tanken passera hjärnan i alla fall, till att börja med.

Gustav mår fortsatt prima och vill inte sitta still ….jag tror jag måste börja jobba! =) Ny biopsi 23 november! Håll tummarna!

I morgon ska jag på fest..kul att klä upp sig lite!

Hoppas novmeber snart släpper sitt grepp och vi får gå in i den mer gemytliga december!


Kramis

Gustavs första promenad efter transplantationen och i livet! Gick hela vägen
från sjukhuset till Ronald Mc Donald huset, upp för en lång backe ....och
vem säger att mirakel inte händer!!